”Jag tror på dialogen eftersom jag efter en dialog alltid mår bättre än jag gjorde innan. I dialogen upplever jag en delad mänsklighet tillsammans med de andra deltagarna. Jag är tidigare journalist och intresserad av hur journalistiken på ett bättre sätt kan föra vidare denna erfarenhet om en delad mänsklighet.
Som kommunikationsföretagare använder jag mig av dialogen för att leda workshoppar, under publikevenemang samt i insamlingen av material. Som forskare i journalistik är jag särskilt insatt i hur medierna kunde rasera en samhällelig polarisering med hjälp av dialog.
Min resa till hur jag blev en dialogperson har varit ganska lång. I tio år var jag mer av en debattör. Som politisk journalist var jag en av de mest högljudda med att kräva att politiska beslutsfattares skillnader tydligare borde föras fram. Det kräver ofta en slags tillspetsning av saker och ting.
Jag var emot en konsensus där beslutsfattarnas skillnader kommer fram först efter de politiska valen.
Då jag letade efter en väg till en öppnare samhällsdebatt så intresserade jag mig först för digitala och sociala medier. Sociala medier har ökat människors möjligheter att få sin röst hörd.
En multilateral digital kommunikation har räddat oss mitt i en pandemi. Det har ökat på samarbete på arbetsplatser och över organisationsgränser. Men inte tillnärmelsevis alltid bygger den ett gott samhälle. Sociala medier är ett utmärkt verktyg för att förstöra en bra diskussion, sprida felaktig information samt sprida hatretorik
Jag har kommit till den slutsatsen att den samhälleliga diskussionen kräver flera trygga rum för att lyssna. Dessa borde skapas både för sociala medier samt för journalistiken.
I min doktorsavhandling år 2017 presenterade jag en tanke om att skapa trygga, dialogaktiga rum mellan journalister och det civila samhället. Samtidigt var jag med i Dialogpausens utvecklingsgrupp. Jag har testat på Dialogpausmodellen med medier och undersökt liknande projekt i medier i Förenta staterna och i Finland.
Jag har märkt att användningen av en dialog för att höra läsarna producerar en journalistik som bryter ner polariseringen.
I praktiken betyder det till exempel att ett mediehus arrangerar en dialogserie, skriver om den och faciliterar kvalitativa diskussioner i stängda Facebook-grupper.
Då jag är med om att ordna en dialog så frågar jag inledningsvis: visst bjuder vi väl med journalister. Jag tycker att det händer så värdefulla saker under dialogerna att det finns skäl till att berätta om dem i offentligheten.
Då den ekonomiska osäkerheten i samhället ökar så väcks också rädslorna. Samtidigt väcks också behovet av att hitta en fiende. Att demonisera en imaginär motståndare känns som ett bra alternativ för att hålla den egna världen i ordning. Därför måste vi få alla med på att uppleva aktörskap.
Människor måste uppleva att vad de säger har en betydelse, att de är en del av en lyssnande gemenskap. Då kanske lockelsen av konspirationsteorier på nätet och att avhumanisera andra minskar.
Dialogen är en journalistisk intervention för att öka en betydelsefull upplevelse. Här ser jag flera exempel. Till exempel Helsingin Sanomas Finland pratar -artikelserie, där människor mötte sin motpart, är ett steg i denna riktning.
Förändringen är inte alltid lätt för journalistiken. Journalister har ofta bråttom och det är lätt för dem att ringa upp en sannfinländare och en grön politiker för kommentarer och få dem att gräla sinsemellan.
Denna typ av motsättningar behövs än. Journalistiken har ändå också förstått att när den gör jobbet ”på det gamla goda viset” så kan den även komma att förstärka den samhälleliga atmosfären och öka på polariseringen.
Under en dialog kan det komma fram att vi trots allt inte är så polariserade från varandra i våra egna bubblor som vi föreställde oss. Efter att ha diskuterat i två timmar med en person som antas vara av den andra ytterligheten så märker vi att diskussionen förenade mer än vad konfrontationen separerade oss.
Det är en fördel för dem som skapar konfrontation att de får oss att uppleva meningsskiljaktigheter. Vi blir utnyttjade i polariseringsdiskursen utan att vi egentligen befinner oss särskilt långt ifrån varandra.
Att inse detta för deltagarna i en dialog är nästan utan undantag en stark upplevelse. Mitt eget arbetes fokus har under de senaste åren varit i hur journalistiken allt bättre kan sprida vidare denna upplevelse i offentligheten.
En följdfråga som vi måste ställa oss själva som journalister: om ett äkta möte är möjligt i denna stund – ifall polariseringen försvann under dialogen som felaktig – hur får vi verkligheten om den delade mänskligheten att bibehållas? Hur förhindrar vi att illusionen inte greppar oss i sitt våld gång på gång efter att vi gått hem?
Journalister kan genom sitt arbete skissa upp en bild där det förutom meningsskiljaktigheter och tillspetsningar också synliggörs möjligheter och diversitet. Journalister kan facilitera fortsatta diskussioner. Journalisten kan fundera på hur ofta och hur mycket tid han eller hon är redo att lägga på att skapa ett tryggt möte.
I all sin enkelhet kan man fundera över ifall en tillspetsning är relevant i just denna artikel.
Journalistiken kan föra fram fenomenen bakom meningsskiljaktigheterna och de saker som talar emot den.
Dialogjournalistiken kan hjälpa människor att frigöras från en artificiellt skapad polariseringsdiskurs och stiga in i en verklighet som är sannare än den bestående av meningsskiljaktigheter.”
Taneli Heikka, kommunikationsföretagare
Text: Laura Rantanen
Översättning: Jonna Similä
